Tidsperspektiv & Stjärnvägar.
Oj vad det är svårt att skriva ibland när man verkligen vill skriva. Jag vet vad jag vill ha för ord och meningar här men jag vet inte i vilken ordning dom ska få plats eller vad som ens är väsentligt att nämna.
Jag kan börja med att skriva att jag har börjat läsa Peter Nilsons bok Stjärnvägar, efter rekomendation från en vän!
I dag har jag läst ungefär halva boken och det har gått fort. Den är fruktansvärt intressant och bra skriven, det går säkert att diskuteras men jag tycker om hans stil.
Som vanligt fastnar ofta i tankar rörandes olika saker och ting, det dyker ju alltid upp något att tänka på!
Nu tänker jag på hur jag och Peter pratade för några dagar sedan om att spendera flera dagar uppe i stugan i sommar. En stuga som "gått i arv" genom generationerna. Min fars morbror byggde stugan när han var pigg och alert, i dag ligger han i en grav.
Medan han levde var min far där i yngre dagar och har varit där sedan dess. Sedan dök jag upp på jordens yta och började spendera tid där också. Nu är jag äldre och har börjat tänka på framtiden och hur den kommer se ut.
Stugan känns som en konstant i en värld som för evigt kommer förändras, min släkt har alltid funnits där och jag vill finnas där. Så som jag hoppas att jag kommer ha möjlighet att ha mina framtida barn där. En plats där min släkt kan knytas samman, något vi alltid kommer ha gemensamt.
Vi vill bli ihåg kommna när vi är döda. Det måste finnas något som vi lämnat efter oss som vittnar om att vi funnits. Vissa blir inskriva i historieböckerna, andra har fått sin plats bland stjärnorna.
Jag vill ha min ande svävandes kring stugan! Jag önskar att min släkt kommer sitta på verandan i stugan en ljummen sommarkväll och samtala om de som levt där tidigare och vilka dom var. Så som jag suttit där och funderat över hur min pappas morbror var, jag har ju bara flyktiga minnen från barndomen.
Och för att återkomma till boken! Den ger läsaren en bild av universum och dess historia, om våran planets historia. Vad som hänts, vad som kanske kommer hända, vad som skulle kunnat hänt osv. När jag läser och tar in vad han vill ha sagt, känner jag mig otroligt liten, som man alltid gör efter att ha betraktat stjärnorna på nattens valv.
Det får mig att känna att mitt livs historia och min idé om att stugan ska vara en knytpunkt för min släkt är ofantligt löjlig. Jag kan jämföras med ett löv på ett träd av alla som lever på jorden, som ingen någonsin kommer lägga märke till. Det förmultnar och försvinner och har därmed aldrig existerat.
Jag kan börja med att skriva att jag har börjat läsa Peter Nilsons bok Stjärnvägar, efter rekomendation från en vän!
I dag har jag läst ungefär halva boken och det har gått fort. Den är fruktansvärt intressant och bra skriven, det går säkert att diskuteras men jag tycker om hans stil.
Som vanligt fastnar ofta i tankar rörandes olika saker och ting, det dyker ju alltid upp något att tänka på!
Nu tänker jag på hur jag och Peter pratade för några dagar sedan om att spendera flera dagar uppe i stugan i sommar. En stuga som "gått i arv" genom generationerna. Min fars morbror byggde stugan när han var pigg och alert, i dag ligger han i en grav.
Medan han levde var min far där i yngre dagar och har varit där sedan dess. Sedan dök jag upp på jordens yta och började spendera tid där också. Nu är jag äldre och har börjat tänka på framtiden och hur den kommer se ut.
Stugan känns som en konstant i en värld som för evigt kommer förändras, min släkt har alltid funnits där och jag vill finnas där. Så som jag hoppas att jag kommer ha möjlighet att ha mina framtida barn där. En plats där min släkt kan knytas samman, något vi alltid kommer ha gemensamt.
Vi vill bli ihåg kommna när vi är döda. Det måste finnas något som vi lämnat efter oss som vittnar om att vi funnits. Vissa blir inskriva i historieböckerna, andra har fått sin plats bland stjärnorna.
Jag vill ha min ande svävandes kring stugan! Jag önskar att min släkt kommer sitta på verandan i stugan en ljummen sommarkväll och samtala om de som levt där tidigare och vilka dom var. Så som jag suttit där och funderat över hur min pappas morbror var, jag har ju bara flyktiga minnen från barndomen.
Och för att återkomma till boken! Den ger läsaren en bild av universum och dess historia, om våran planets historia. Vad som hänts, vad som kanske kommer hända, vad som skulle kunnat hänt osv. När jag läser och tar in vad han vill ha sagt, känner jag mig otroligt liten, som man alltid gör efter att ha betraktat stjärnorna på nattens valv.
Det får mig att känna att mitt livs historia och min idé om att stugan ska vara en knytpunkt för min släkt är ofantligt löjlig. Jag kan jämföras med ett löv på ett träd av alla som lever på jorden, som ingen någonsin kommer lägga märke till. Det förmultnar och försvinner och har därmed aldrig existerat.
Kommentarer
Trackback
