Morgonstund & Hundars behov.
Det är morgonstund och solens strålar filtreras och når inte riktigt in till sovrummet, vilken underbar dag tänker hunden Sigge och väcker både husse och matte. Nu ska vi gå ut på våran behovsrunda, som han så fint tänker att den kallas.
Så ut går vi i denna härliga morgon och husse (jag vet inte om jag får lov att bära titeln för matte) tycker dagen faktiskt är härlig, fram till att han tar ett djupt andetag för att andas in den friska morgonluften. Den är så frisk att ett hostanfall sätts igång, för det sticker så förbannat av de små istapparna som luften bär omkring på denna morgon.
Inte stoppar det hund eller människa, utan vi fortsätter tappert vår promenad runt området. Tro inte att någon kreativitet krävs för detta, det är samma hjulspår som nöts på likadant vis som tidigare månader i mjölnarens kvarn. Med det menas, att samma runda promeneras varje morgon.
Husse känner stoltheten i bröstet när Sigge kastar sin första hink med vatten mot ett träd. Vi är rätt lika du och jag tänker han, det där gjorde jag innan vi satte av ut mot den strålande morgonen också.
Men! Så halvvägs in i denna underbara promenad så vänder allt helt plötsligt. Nästan, men bara nästan, så halkar människorvarelsen nästan på isen och är nära på att slå sig. Dock äger denna människovarelsen kattliknande reflexer och lyckas hålla sig kvar på sina två fötter.
En stund efter denna incidenten bestämmer sig hund för att dumpa sin morgonenliga gifthög i den vita tindrande snön. Än en gång sväller stoltheten i människans bröst, för nu minsann! Nu kan vi snart lämna den friska krispiga morgonen och återvända in till hemmet! Självklart är det inte slut på obehag där, då människan ska böja sig ner för att plocka upp den ädla och ack så underbara gifthög så slår odören till i näsan och kväljningar stiger sakta men säkert. Detta pågrund av bristande intag av föda, då promenad prioriteras över frukost.
Där hans flickvän ligger i sängen och myser i den välbekanta och behagliga värme som täcket, genom tiderna, alltid avgett.
Så ut går vi i denna härliga morgon och husse (jag vet inte om jag får lov att bära titeln för matte) tycker dagen faktiskt är härlig, fram till att han tar ett djupt andetag för att andas in den friska morgonluften. Den är så frisk att ett hostanfall sätts igång, för det sticker så förbannat av de små istapparna som luften bär omkring på denna morgon.
Inte stoppar det hund eller människa, utan vi fortsätter tappert vår promenad runt området. Tro inte att någon kreativitet krävs för detta, det är samma hjulspår som nöts på likadant vis som tidigare månader i mjölnarens kvarn. Med det menas, att samma runda promeneras varje morgon.
Husse känner stoltheten i bröstet när Sigge kastar sin första hink med vatten mot ett träd. Vi är rätt lika du och jag tänker han, det där gjorde jag innan vi satte av ut mot den strålande morgonen också.
Men! Så halvvägs in i denna underbara promenad så vänder allt helt plötsligt. Nästan, men bara nästan, så halkar människorvarelsen nästan på isen och är nära på att slå sig. Dock äger denna människovarelsen kattliknande reflexer och lyckas hålla sig kvar på sina två fötter.
En stund efter denna incidenten bestämmer sig hund för att dumpa sin morgonenliga gifthög i den vita tindrande snön. Än en gång sväller stoltheten i människans bröst, för nu minsann! Nu kan vi snart lämna den friska krispiga morgonen och återvända in till hemmet! Självklart är det inte slut på obehag där, då människan ska böja sig ner för att plocka upp den ädla och ack så underbara gifthög så slår odören till i näsan och kväljningar stiger sakta men säkert. Detta pågrund av bristande intag av föda, då promenad prioriteras över frukost.
Där hans flickvän ligger i sängen och myser i den välbekanta och behagliga värme som täcket, genom tiderna, alltid avgett.
Kommentarer
Trackback
